Tack så jävla mycket.

Nu har det gått en hel vecka igen sen senast. Tiden bara rinner iväg. I måndags ringde jag Östra och sa att jag inte orkade ta puri-nethol mer. Och dom tyckte också att jag skulle sluta eftersom det inte blivit nå bättre med illamåendet. Sen sa sköterskan att jag får fortsätta äta asacol som vanligt varje dag, men att dom inte kommer ge mig några andra mediciner förrän nästa skov. Tack så jävla mycket tänkte jag. Det blir så då. Att man känner att man stått ut och antagligen missat en utbildningstermin till helt i onödan. Om det hade funkat så hade det ju inte varit i onödan men nu känns det ju så. Jag kan inte låta bli att känna mig lite bitter.. Enligt sköterskan så finns det inga fler underhållsmediciner att pröva nu. Utan när jag får skov igen så tar dom ställning till då ifall det ska sättas in nån starkare medicin tillsammans med kortisonet, men tydligen så finns det inga fler underhållsmediciner. Så den som lever får se. Idag har jag äntligen vaknat utan illamående och jag har inte tagit nån zofran på två dagar. Underbart! Jag har en väldans huvudvärk, det kanske är avgiftningssymtom:P Men annars är det okej förutom att jag är extremt trött. Jag är svag i kroppen också, men de senaste dagarna har jag tagit en liten promenad och styrketränat lite försiktigt hemma för att komma igång. Det känns som att riktig träning ligger långt bort just nu men det är bara att kämpa på. Bra att jag är envis;) Matlusten börjar så sakta komma tillbaka så idag ska jag göra lite kycklingwok och njuta av maten!
Love K

Inge bättre alls.

Tiden masar sig fram. Såg nyss att jag inte skrivit här sen i måndags, men det känns som att det var igår. Ingenting händer. Inget är annorlunda mot hur det var för en vecka sen. Eller jag har ju faktiskt gjort två saker. Det ena är att jag på nåt mirakulöst sett orkade åka buss in till Göteborg i tisdags för att träffa J. Vilket var väldigt trevligt!:) Det som var mindre trevligt var att jag satt och svalde spya hela vägen dit och hem. Fy faan vad illa man kan må.. Den andra saken är att jag och F åkte in till Göteborg igår eftermiddag för att kolla på en lägenhet som vi fått erbjudande på:) Den var helt okej och F vill tacka ja. Det måste inte innebära att vi får den för det är fler spekulanter. Men jag tvekar som vanligt (fast jag egentligen verkligen vill ha en lägenhet i Gbg, men jag är ju våg liksom:P). Det är väl det att jag mår så jävla dåligt på alla sätt just nu att jag för det första inte är glad fast jag borde vara det, och för det andra inte känner att jag borde ta såna här viktiga beslut när jag är typ borta i huvudet. Å andra sidan så kommer jag aldrig kunna ta ett beslut utan att vela fram och tillbaka, så det är väl bara att chansa och bestämma sig. Lägenheten var bra men det är allt runtomkring som oroar mig. Lilla jag från vischan har ju inte bott i stan förut. Vart handlar man mat? Kommer jag våga gå mellan lägenheten och spårvagnen själv när det är mörkt? Vart ska jag ta mina blodprover då? Kommer jag känna mig mer ensam i Göteborg bara för att det bor fler människor där? Fast den viktigaste frågan är väl om vi har råd. Men både jag och F tänker nog att det ordnar sig, det har det alltid gjort hittills. Det är inte alltid en dans på rosor men det går. I vilket fall så ska vi svara imorgon och antagligen så blir det väl ett ja. På tal om nåt helt annat. Mediciner. Ni kanske undrar hur det går med puri-netholen? Svar: DET GÅR SKITDÅLIGT!!! Varje morgon vaknar jag runt femtiden och mår jätteilla. Då tar jag en zofran och lägger mig ner och somnar om igen. Så sen när jag vaknar igen mår jag lite bättre. Lite bättre = det går att sitta upp och röra sig och äta lite utan att må allt för illa. De senaste veckorna har det sett ut så. Eftersom att jag trappade ner dosen i måndags och det tar 4-5 dagar för medicinen att "verka" så kom jag på igår att nu borde jag ju märka nån skillnad, alltså om det har blivit bättre. Så jag bestämde mig för att inte ta nån zofran när jag vaknade idag. Utan istället se hur jag faktiskt mår (det är ju lite svårt annars när man medicinerar mot biverkningarna). I morse vaknade jag vid tio och det tog en halvtimma innan jag förmådde mig att ta mig ur sängen pga illamåendet. Efter lite om och men så gjorde jag en smörgås till frukost och satte mig i soffan, väldigt omotiverad till att äta nåt över huvud taget. Jag laddade en stund och tog sedan en tugga. Det gick okej. Tog en tugga till. Det gick okej. Sen skulle jag ta en puri-nethol med ett glas vatten innan jag fortsatte smörgåstuggandet. Och där gick det inte längre. Tabletten hann ner i magen och vända typ. Max en minut efter att jag tagit den lyckades jag grabba tag i min hink och sen kom allt upp och lite till. Jag spydde och spydde och spydde och spydde. Hejja..! Kruxet är att i vanliga fall om man mår illa så brukar det bli bättre om man spytt en gång. Men inte då, det blir snarare ännu värre. Efter den ordentliga spyattacken blev jag helt slut och så ville jag inte genomföra min plan längre utan jag tog dubbel dos zofran och gick och la mig. Nu har jag vaknat till igen och mår lite bättre. Svalde en ny puri-nethol för ett tag sen och nu går det bra (den förra hann ju inte så långt liksom:P), ska försöka få i mig nåt att äta också om en stund. Men summan av det här är då att jag ska fortsätta ta zofran när jag vaknar på morgnarna och ringa Östra på måndag och säga att det inte är bättre av att jag trappat ner dosen (uppenbarligen). Det jobbigaste med allt det här är att det tär så hemskt på mig. I flera veckor nu har jag mått så här illa och det är inget vanligt illamående. Det är ett fruktansvärt jävla illamående som aldrig går över. Som att vara spysjuk HELA tiden. Tack gode gud för att zofranen hjälper lite annars hade jag spytt ihjäl mig vid det här laget. Idag tror jag att jag har lite feber också men jag är ju förkyld så det har nog med det att göra. Nu ska jag lägga mig ner i min sjukstation (madrass på golvet) och njuta av det fina vädret genom fönstret..

Love K

Inte på topp..

I morse ringde jag Östra. Jag har fått nog nu. Jag orkar inte med det här illamåendet mer så jag var tvungen att ringa och höra med dom. Det var syster A som svarade och hon tyckte det var så himla synd att jag inte verkar tåla den här medicinen heller. Kan inget annat än att hålla med. Men hon skulle prata med min läkare och höra av sig. Några timmar senare ringde hon upp och sa att jag ska trappa ner till 50mg/dag och ge det en vecka till. För det kan gå över, fast det verkar inte så troligt. Om en vecka ska jag ringa igen och säga hur det går, om det är nån skillnad. Om det inte är det så tål jag den väl inte och vad som händer då har jag ingen aning om.. Är så trött på allt vad mediciner heter. På onsdag morgon tar jag min sista prednisolon så det är i alla fall nått att se fram emot:) Idag har jag inte gjort nånting. Sovit länge och bara tagit det lugnt. Jag orkar inte ta mig iväg till skolan och det grämer mig. Idag har det bara känts som att jag ska dra ner gardinerna och låsa in mig här för alltid. Jag orkar inte med att börja om och ta nya tag, om och om igen. För att sen bara se allt rasa samma och bli besviken. Jävla skitliv.. I morgon eftermiddag ska jag i alla fall till Göteborg och träffa J, vilket ska bli jättetrevligt! Man får väl försöka glädjas åt det man kan. Fast humöret är inte på topp som ni säkert märker.. Nu ska jag gå och göra lite fruktsallad, gott!
Love K

Picknick.

Idag vaknade jag klockan halv tolv (det märks på tröttheten att jag trappat ner kortisonet rejält nu) av att grannarna borrade. Igen. Nu var det i och för sig andra grannar än dom som brukar väsnas men det är som en jävla verkstad i den här trappuppgången. Efter en bra start på dagen infann sig fort en inte allt för rolig huvudvärk. Älsklingen är förkyld och jag misstänker att jag håller på och blir det jag också. Efter morgonens mediciner och en tablett mot illamående (som vanligt) satt jag i soffan och funderade på vad jag skulle hitta på i det fina vädret. Tillslut bestämde jag mig för att göra picknick och överraska F med när han kom hem från jobbet. Så när han kom hem guidade jag honom till utsiktsplatsen vid Tjörn-bron. Så där satt vi på ett stenbord och kollade på utsikten och åt mackor/smörgåsrån och drack festis;) Det var minst sagt skönt att komma utanför våra fyra väggar i det fina vädret! F blev glad också så det var bra:) Ikväll blir det bara att ta det lugnt tror jag. Jag har varit hyfsat pigg idag men när vi kom hem från picknicken så rann musten ur mig. Dagens krafter är alltså använda:P I morgon bitti ska jag upp tidigt och kolla på Vasaloppet. F tycker jag är dum i huvudet som går upp tidigt för det på en söndag men det är tradition för mig. Mamma och pappa är ju där och hjälper till + att man kanske ser andra man känner igen också. Vasaloppet är ju liksom "hemma" för mig (fast jag är glad att jag bor här nu och slipper gå upp astidigt för att själv hjälpa till, hehe;P). Nu ska jag gå och göra soffan sällskap igen.

Love K

Jobbig dag.

Idag är det en jobbig dag så jag vill börja med att berätta nåt positivt. Jag har gjort klart en kurs till i skolan. Matte A. Skönt att få det överstökat! Nu är två punkter på listan klara och det är två kvar =) En annan god nyhet är att idag trappade jag ner till en kortisontablett (5mg), så om en vecka är det slut på det helvetet. Hallelujah! Problemet är ju bara att det återstår ett helvete. Nämligen cellgifterna. För en vecka sen exakt så blev jag dålig. Först trodde jag ju att det var magsjuka eller matförgiftning eller nåt sånt, för jag mådde så extremt illa och det kom så plötsligt. Men jag kan säga nu en vecka senare att det måste vara på grund av puri-netholen som jag mår så dåligt. Jag kan inte komma på nåt annat som skulle kunna påverka på det viset (och nej jag är inte gravid:P). Jag vet inte om det är nåt mer än illamående, för det är så intensivt hela tiden att jag inte har chans att märka av några andra biverkningar. I helgen var jag ju hemma och mådde dåligt. Och i måndags, tisdags och onsdags upprepade sig samma sak. Jag ställde klockan på sju för att kliva upp och åka till skolan. Men varje morgon mår jag så kolossalt illa att jag får börja med att medicinera mot illamående, ställa fram klockan en halvtimme, och sen sova om och om igen tills tabletten tagit och jag kan kliva upp. På måndag resulterade det i att jag var i skolan klockan elva. Tisdag och onsdag kom jag dit klockan tio. Inte nio som jag ska alltså men jag är imponerad av mig själv att jag tar mig dit överhuvudtaget. Saken är ju den att det fungerar inte i längden att komma så sent. Lösningen jag kommit på är att ställa klockan på fem för att ta en tablett mot illamående, och sen klara av att kliva upp klockan sju. Eller så kanske man borde ringa Östra och fråga hur länge man ska stå ut för att det eventuellt ska ge med sig. Har ingen lust att ge upp puri-netholen när jag lagt så mycket tid och ork på att börja med cellgifterna. Jag vill inte känna att allt kämpande, illamående och missade skoldagar ska ha varit förgäves.. Det kan ju kanske bli bättre liksom. Idag i och för sig så tog jag mig inte iväg till skolan. Jag mår så grymt jäkla illa på morgonen. Och idag märkte jag att det gör jag hela tiden om jag inte tar nån tablett emot det. Jag tog ingen tablett mot illamåendet i morse eftersom jag inte skulle nånstans. Men klockan tre i eftermiddags när jag halvlegat i soffan med hinken i högsta hugg i mer än tre timmar så gav jag upp och tog en. Så jag har i alla fall klarat av att vara uppe resten av dagen. För det blir bättre men det blir inte helt bra. Och det känns inte så bra att behöva ta minst en sån tablett mot illamående om dagen heller. Jag vet ju inte hur dom påverkar kroppen.. På förmiddagen så körde älsklingen ner mig till Läkarhuset för att ta prover (jag orkade inte åka in till Östra och ta dom idag utan bestämde själv att jag tar dom i Stenungsund och så får dom skicka dom;P). Och det gick ju sådär, jag brukar inte klaga men det är väl sinnesstämningen som gör det kanske. Sköterskan la fram två rör, ett grönt och ett gult. Jag blev lite fundersam för jag hade för mig att det brukade vara ett grönt och ett lila. Men man litar ju på att folk vet vad dom gör och vill inte påpeka saker så jag sa inget. Skönt nog så fick sköterskan träff på första sticket (jag är svårstucken så det kan bli många stick ibland..), men när hon skulle sätta på etiketterna på rören så hade hon tagit fel rör. Det skulle ju varit ett lila! Vackra tankar for genom mitt huvud för att jag inte sagt nåt. Hon bad om ursäkt hundra gånger och var helt upprörd. Men jag sade åt henne att sticka igen, så hon stack mig igen på exakt samma ställe som innan! Och /&¤#%¤&%/(& vad ont det gjorde. Och så kom det inget blod. Så hon fick vackert byta nål igen och så stack hon en bit ut på armen istället i ett tunnare skäl som oftast spricker. Men hon kunde fylla det lila röret där i alla fall. När hon drog ut den nålen blev det blodbad, det bara rann längs armen. Hejja tänkte jag som var lagom imponerad vid det laget. Och nu sitter jag här hemma och har två fina blåmärken i armvecket och hela armen gör ont när jag rör på den. Jag som aldrig nånsin tycker det är jobbigt att ta prover annars. Och tur är väl det;) Eftermiddagen och kvällen har jag spenderat med att titta på alla "Himlen kan vänta"-avsnitt på SvtPlay. Och har därmed alltså grinat halva kvällen. Vissa grejer där träffar mig så hårt, + att jag är lite deppig idag så det är väl bara bra att gråta lite. I morgon ska jag tvinga iväg mig själv till skolan igen. Jag har så himla mycket jag måste göra så det är bara att kämpa på..
Love K