Nu ska kilona BORT!! =)

Nu tänkte jag dela lite information med er om mitt dietist-besök. Eftersom att jag var där så länge så har jag självklart massa information i huvudet förutom det som hon skrev ner på ett papper. Det jag har med mig hem på papper är ganska så enkla riktlinjer. Det här är information om hur en dag för mig kan se ut framöver:

Frukost.
T.ex havregrynsgröt med lite sylt eller färska bär och mjölk. Naturell yoghurt med bär och eventuellt osötat musli. Det man ska komma ihåg om man äter nåt av förestående är att äta ett kokt ägg eller några skivor skinka till. Annars håller man sig inte mätt så länge. Ett tredje alternativ är att äta två stekta ägg, omelett eller äggröra med nått gott i till frukost.

Lunch.
Högst 1,5 dl kokt ris, potatis eller liknande. Kött, kyckling eller fisk. MYCKET grönsaker.

Kraftigt mellanmål innan träning.
T.ex nåt av frukostalternativen.

Middag.
Samma som lunchen.

Övrigt.
1-2 frukter om dagen. En frukt om dagen skulle jag definitivt äta sa hon. Men jag får inte äta mer än två stycken. I vanliga fall är frukt jättebra att äta, men om man ska gå ner i vikt måste man tänka på att det innehåller fruktsocker, därför är begränsningen max två frukter om dagen.

Om man inte tränar på eftermiddagen så kan man ändra ordningen på det hela. Att efter lunchen äta en tidigare middag, och senare kvällsmat (som då kan se ut som frukosten t.ex)

Tänk på att inte äta för stora portioner!
(Särskilt viktigt att se upp med vid kortison-behandling då aptiten och suget brukar skjuta i höjden).

Det är bra att äta fem gånger om dagen för att hålla förbränningen uppe. Men jag har inte så många timmar mellan frukost och lunch, så jag får göra som jag känner för där. Men har man fyra timmar eller mer emellan så ska man äta ett litet mellanmål, t.ex en frukt. Det ultimata är att äta fem mål om dagen. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag. Mitt stora problem är att jag är så extremt sockersugen. Vi bollade en stund om hur vi skulle lägga upp det med "godisbiten". Skulle jag få en dag i veckan att äta 100g godis på, eller skulle vi ta bort det helt? Svaret blev:

Undvik godis helt!!

Det är lika bra, för efter några veckor försvinner suget och jag slipper dras med det mer. Om jag skulle äta godis en gång i veckan så skulle jag bara underhålla suget och få mycket svårare att stå emot. Och tro det eller ej, men jag har inte ätit godis på tre dagar nu:) Jag ska klara av att gå ner i vikt den här gången. Det känns så himla mycket lättare nu när man inte är ensam i det. Dietisten finns där och har sagt att det kommer gå. Och självklart så ska man inte äta andra sötsaker heller som fikabröd, snacks osv.

Målet vi har satt är att jag ska väga 65 kilo till studenten den 4 juni. Tror hon att det kommer gå, då tror jag det också. Och jag känner mig väldigt motiverad nu och bestämd på att det ska gå vägen. Idag har jag rensat bland mina kläder och kollat längtande på alla mina jeans som jag inte kunnat använda på ett halvår. Dom åkte in i lådan under sängen igen, men dom ligger högst upp nu. För jag kommer ju snart kunna använda dom igen;)

Motion kanske ni undrar om vi sa nåt om. Och det gjorde vi.

En promenad på 30-60 minuter varje dag.

Det är även bra att försöka få så mycket vardagsmotion som möjligt. Förut styrketränade jag mycket, vilket jag i framtiden kommer fortsätta med. Men nu när målet är att gå ner nästan 10 kilo på tre månader, så är styrketräning inte att föredra. Man går ofta upp i vikt av det, i muskelmassa då i och för sig, men det är som sagt inte det som är målet utan styrketräningen tänker jag ta tag i igen när jag kommit ner till målvikten. Raska promenader, yoga och lite svettig boxnings-träning får bli min melodi framöver. Om några veckor när jag känner mig redo så ska jag även ta upp dragkampen igen med en eller två träningar per vecka. Det är väldigt hård och intensiv träning så det kommer göra fläsket gott;) I nuläget mår jag väldigt dåligt från och till som ni redan vet, så jag vet redan nu att jag nog inte kan hålla träningsbiten till 100 % varje dag. Utan kroppen får vara med och avgöra hur det blir. Men jag ska göra mitt allra bästa!

Det här är väl det som jag och dietisten kom fram till. Egentligen så är det mesta sunt förnuft, men det är extremt stor skillnad på att få det på papper i handen och lovord om att det kommer fungera, än att experimentera själv hemma och egentligen inte veta vare sig ut eller in. Om nån undrar nånting så fråga gärna. Jag har som sagt mer information i huvudet, och om inte annat så kan jag fråga dietisten på mitt återbesök om en månad om jag inte vet svaret. Jag hoppas att nån mer än jag kan få användning för det här!!
Till mig och alla andra, Lycka Till!

Love K

Jag och min hink.

Ja nu har det gått några dagar igen sen jag uppdaterade här. I onsdags var jag i skolan och fick äntligen ett skrivprogram installerat i datorn, så nu kan jag börja med projektarbetet. På torsdagen var jag till Östra och träffade dietisten och tog veckans prover. Hos dietisten gick det faktiskt jättebra! För första gången kände jag att nån lyssnade och tog mig på allvar. Jag blev där inne länge, i mer än en och en halv timme. Fast det kändes som att det gick fort;) Jag har märkt att det är många fler än jag som har problem med att gå ner sina kortison-kilon. Så jag har tänkt att jag ska dela med mig av min och dietistens upplägg. För nu har jag äntligen ett sånt. En plan att följa och ett mål att nå + ett återbesök om en månad för att kunna ställa frågor och kolla så att det går åt rätt håll. Och så vill man ju inte fuska då heller när man ska träffa dietisten igen;P Det som kändes allra bäst var att hon tidigare jobbat på en avdelning med många deprimerade människor som behövde gå ner i vikt, och som också gått upp av mediciner. Så för henne var det inget konstigt alls hur jag kände och att jag hade "tappat greppet" om mitt matintag osv av min hastiga viktuppgång. Känslan när jag gick därifrån med ett papper i väskan med ett schema över hur jag ska äta, lite allmänna råd och ett telefonnummer jag får ringa till om det är nåt, var inget annat än underbar!!:D Så nu gäller det. Nu eller aldrig liksom. Och jag känner mig för första gången på länge motiverad. Jag mår inte så bra så jag orkar inte skriva mer om besöket nu. Utan i morgon lovar jag att skriva ett inlägg om mitt matschema och lite annat som jag fick av henne. Så att ni också kan försöka om ni vill. Annars så har jag ju tyckt att jag mått oförskämt bra med puri-netholen, om man jämför med när jag åt imurelen. Men den känslan ändrades i torsdags kväll. Det bara kom över mig. Ett hemskt illamående tillsammans med uppblåsthet och spänd mage. Efter en jobbig natt så spenderades fredagen med huvudet i en hink/eller i sängen. Fy i helskotta vad dåligt jag mådde igår. Jag hade ett illamående utan dess like och magen var inte så rolig. Först trodde jag att jag dragit på mig magsjuka eller nåt. Men eftersom att jag faktiskt aldrig spydde (men det satt i halsen hela dan) eller hade diarré så visste jag inte. Och idag var det inte mycket bättre. Jag har inte varit riktigt lika förstörd men usch vad illa jag mår. Det är hemskt är det. Fast jag bor i en liten etta på 30 kvadrat och därmed inte har långt till toaletten, så bär jag med mig en hink ifall jag skulle spy, så illa mår jag. Jag misstänker och är rädd för att det är puri-netholen. Jag höjde dosen idag för sista gången, så nu är det 75 mg som gäller framöver. Om jag skulle bli ännu sämre nu så är det nog medicinen, det visar sig. Men jag vill hellre att det är en släng av magsjuka än att det är medicinen. Är så trött på att det ska krångla med medicinering och att jag ska behöva må så jäkla dåligt av allt jag stoppar i mig.! Om man mår jätteilla, har som ett sug högt upp i magen, och mår mindre illa efter att man ätit. Är det tecken på magkatarr? Funderar på om jag kan ha fått det av medicinerna och att det är det som gör mig dålig. Jaja. Om det inte är bättre imorgon så ska jag ringa sköterskorna på Östra och fråga på måndag morgon. Såhär kan jag inte ha det.. Det allra värsta är att ikväll har en vän födelsedagsfest som jag och F varit bjudna på länge. Och jag har verkligen hoppats att jag skulle kunna komma. Men igår när jag blev så jättedålig insåg jag att det nog inte skulle gå, och idag var det bara att inse att det inte gick. Så F är där själv nu och jag är hemma och mår dåligt. Det suger.. Håll tummarna för att jag mår bättre i morgon!!
Love K

Speedar på.

Idag är det tisdag, och jag speedar på. Jag kan ju säga att jag längtar enormt mycket tills den här kortisonkuren är över och jag kan få bli mig själv igen och få sova på nätterna.. Har ju sovit dåligt inatt som vanligt. Gick upp klockan sju och pallrade mig iväg till skolan. Väl i skolan skulle jag sitta still och skriva var det meningen. Men det gick bara inte. Jag har väldigt svårt att sitta still. Så fram till lunchen gick jag runt och var rastlös i allmänhet. Frågade saker och tog reda på grejer. Bra att få det gjort i och för sig, men inte särskilt effektivt rent studiemässigt. Efter lunchen mådde jag lite dåligt som vanligt så då var det lättare att sitta still. Strax efter fyra var jag klar med mitt religionsarbete, så om läraren ger mig godkänt så är den kursen klar. Får hoppas det blir ett G i betygsprotokollet! Det känns så himla skönt när man kan bocka av en punkt på listan. Nu återstår ett kapitel matte, några historieprov och projektarbetet. Vilket inte är så lite, för projektarbetet är på 100 poäng, det ska lämnas in om två veckor, och jag har inte ens börjat än.. Men i morgon ska jag börja. Min laptop får följa med till skolan, den blir min bäste vän tills projektarbetet är färdigt. Jag har ju i alla fall fått en bra vision av vad jag ska göra nu, och det är ju alltid en fördel. Det kommer bli en liten faktabok om Orkideér, hur man sköter om dom och så, på ett lättläst vis. En enkel liten bok:) Kruxet är väl att jag är så himla oteknisk vad gäller skrivprogram och datorer i allmänhet. Men i värsta fall får jag be dataläraren på skolan att hjälpa mig komma igång. Så rackarns svårt ska det förhoppningsvis inte vara;p Efter skolan så hämtade F mig och så åkte vi ner till apoteket så jag kunde hämta ut mycostatin mot svampen i munnen (inte kantarell om ni undrar;P). När jag kom hem hade jag egentligen bara ork till att lägga mig ner och dö. Men det kryper ju myror i hela mig, så jag lagade mat och sen blev det en liten promenad för att rasta benen. Stackars mamma fick ställa upp som telefonsällskap, mörkrädd som jag är..;) F brukar ju "rasta mig" på kvällarna men han har varit borta nästan hela kvällen, så då fick kära mamma ställa upp. Nu har jag suttit still i en timme faktiskt för att försöka varva ner lite inför läggdags. Men vette faen hur det går alltså. Kommer säkert inte sova nåt vidare inatt heller. Förutom skola i morgon så står det frisörbesök på schemat! Wiiiee!:D Jag tappar ovanligt mycket hår nu så jag är rädd att allt ska lossna när jag är där imorrn, men det ska bli så skönt att få klippa sig och tona burret så att det känns lite fräschare. Jag hoppas som sagt att det sitter kvar sen bara.. Nej, nu ska jag återgå till viloläge i soffan med älsklingen i vagt hopp om en god natts sömn!
Love K

Insnöad helg.

Den här helgen har jag inte gjort så mycket. Igår var vi insnöade, vilket inte händer varje dag. Spännande enligt mig;P Idag hade snöstormen lagt sig så F tog sig iväg till jobbet i alla fall (det gjorde han inte igår). Själv har jag tagit en liten promenad, helt underbart när solen skiner och det knarrar under skorna när man går! Men måste nog erkänna att ja längtar till våren.. Jag har kommit på att anledningen till att det är så himla mycket snö ute måste vara att mina vinterstövlar är försvunna. Min första vinter här i Stenungsund så hade jag med mig stövlarna. Men jag behövde dom aldrig utan dom fick åka upp till Lima igen. Förra vintern hade jag dom i max några veckor, sen packades dom undan för att användas uppe i Lima igen där dom behövdes bättre. Och nu när jag verkligen skulle behöva dom här så är dom spårlöst försvunna. Jag har letat i garderoberna och F har letat i förrådet i källaren. Mamma har letat uppe hos dom men vi hittar dom inte. Jag funderar på att gå ner i källaren och leta igen ifall F är dålig på att hitta saker. Men det är så himla mycket grejer där så det är inte direkt lockande.. Får fundera på saken och kanske ta en titt i morgon. Om jag hittar dom så kommer nog våren snart;)
Jag har sovit väldigt dåligt de senaste veckorna (kortisonet..), så både i förrgår kväll och igår kväll tog jag en atarax. Så lilla jag har sovit som en stock två nätter i sträck nu. 24 timmars sömn sammanlagt har det blivit vilket nog har gjort gott för jag har varit pigg som en mört idag, förutom att jag har ont i magen typ hela tiden. Igår trappade jag upp puri-netholen från 25 mg till 50 mg. Än så länge känner jag inte av illamående eller nåt annat ovanligt så det är bara att hålla tummarna. Förresten så skrev jag senast om att jag hade bett syster A på Östra i torsdags om att få kontakt med en dietist för att få hjälp med vikten. Och där sölar dom minsann inte! I fredags förmiddag ringde dietisten på gastro-mottagningen och sa att vi kunde ses om jag ville. Så på torsdag när jag ska in till Östra och ta prover igen fick jag en tid klockan nio. Hur bra som helst!:) Jag har stött på både änglar och idioter i dietistväg hittills, men får hoppas att hon hör till den första kategorin. I morgon ska alla mina klasskompisar på vuxenutbildningen ut på praktik i tre veckor. Men inte jag. Jag ska till skolan och plugga klart mina gymnasieämnen + att jag ska ta igen de momenten jag missade under de trevliga imurel-veckorna..:P Nu ska jag fortsätta kolla på OS. Det blir många sena kvällar nu, men det får man ta en gång vartannat år.
Love K

Stor igelkott och Viktproblem.

Här är några bilder på en stor kistdekoration som jag, E och M gjorde i skolan i tisdags. Fast jag kallar det "stor igelkott";PFör övrigt så knatar det på. Var i skolan i måndags och tisdags. Igår stannade jag hemma för jag var så fruktansvärt trött, jag sover knappt alls på nätterna. Tänkte sova ikapp lite men det gick inte alls. Utan jag städade och plockade och pluggade lite. När F kom hem tjatade jag med honom ut på en långpromenad. Det var skönt men mådde skit hela kvällen efteråt.. Idag var jag till Östra och tog prover. Allt tog jättelång tid och jag kom iväg alldeles för sent och allt bara krånglade. Så jag hann inte till skolan idag heller. Suck. Men i morgon ska jag ta mig tusan dit. Då har vi botanik hela dagen, ska bli spännande att se vad det är för något. Pratade med sjuksyster A idag också om lite olika saker. Har fått svamp i munnen (igen) så det skulle jag få medicin för. Sen pratade vi om hur det går med puri-netholen. Hittills tycker jag inte att jag märker av det. Men jag äter ju en pytteliten halv tablett om dagen så det är ju inte så konstigt. På lördag dubblar jag dosen och då märker jag nog av biverkningar om jag får några. Dosen ska ökas en gång till sen, och jag hoppas att det kommer gå bra:) Min vikt har kommit upp i fokus igen. Den senaste kortison-kuren resulterade ju i tio kilos viktuppgång, och det var i juli förra året. Och fast jag har tränat och ätit bra hela hösten så har jag inte lyckats gå ner ett gram av dom kilona. Utan jag har vägt stadigt 72 kilo, vilket är alldeles för mycket för mig. Jag är bara 163 cm lång (kort:P) så min normalvikt ligger på ca 63 kg. Nu har jag ätit halva den här kortison-kuren, trappade ner till 15 mg idag och har alltså tre veckor kvar. Igår morse vägde jag mig och såg att jag nu väger 75 kilo. Jag har alltså ätit kortison i tre veckor och gått upp tre kilo till. Fan i helvettes jävla skit!! Syster A sa det att det går ju tyvärr inte att göra så mycket åt. Många går upp i vikt av kortison. Utan jag får äta klart den här kuren och så försöka gå ner igen när kroppen är i balans igen. Men jag kan inte. Det är det som är problemet. Det känns som att jag försökt allt och inget händer. Så dåligt som jag mår psykiskt av detta så blir allt till en ond spiral. För när jag mår psykiskt jättedåligt så blir magen också dålig. Och så får jag ett skov, med det kortison, och så blir jag ännu tjockare och mår ännu sämre. Därför kräver jag hjälp!! Jag sa det till syster A. Nån måste hjälpa mig! Jag måste gå ner i vikt igen så att jag kan leva igen och ha på mig mina kläder. Det är inte lite tröttsamt att ha samma tröja (den enda som passar) på sig varje dag och aldrig känna sig fin eller få resultat av all träning. Hon skulle prata med en dietist som jobbar på gastroavdelningen och fråga om hon kunde ha ett samtal med mig. I vanliga fall funkar det inte så men hon skulle se om det gick att göra ett undantag. Jag sa det till mamma när jag pratade med henne idag. Att okej om jag varit rik. Då hade jag kunnat skaffa en personlig tränare som kan hjälpa mig + nån annan som kan hjälpa mig med maten. Saken är ju den att jag är fattig student så det blir ju inget av med det.. Jag måste ha hjälp men jag vet inte vart jag ska vända mig och vad jag ska göra. Deprimerande.. En enda sak vet jag då. Att efter den här kortison-kuren så tänker jag inte stoppa i mig en enda kortisontablett till förrän min vikt ligger under 65 kilo. Så är det bara. Jag skiter mig hellre ner i vikt i så fall. Jag vet att det låter barnsligt men det har gått så himla långt nu och jag orkar verkligen inte längre. När man är sjuk som jag så borde kanske själva sjukdomen ligga i fokus. Jag kan tänka mig att jag framstår som ganska ytlig. Men när insidan på kroppen sviker en, så är det bara utsidan som man själv kan rå över. Och det är jätteviktigt för mig. Jag vill vara fin i håret, jag sminkar mig gärna när jag ska nånstans, och sist men inte minst så vill jag se sund ut. Jag behöver inte vara smal. Det är inte där det sitter. Jag vill bara se vältränad och sund ut. Så nu när jag tappat kontrollen över även utsidan så har det blivit för mycket. Jag ligger på 13 kilo i övervikt, ansiktet är svullet, håret är risigt som ett skatbo och jag är inte jag ens på utsidan längre.. Vet inte om nån fattar hur jag menar men så är det i alla fall..
Love K

Promenix.

Här kommer lite bilder som jag tog idag när jag och E var ute på en underbart skön vårpromenad (innan solen gick i moln iaf;p). Tyvärr så blev det med mobiltelefon-kameran så kvalitén är inte den bästa.

Love K

Puri-nethol.

Sådär. Nu tänkte jag skriva en liten uppdatering om vad som hände med mediciner och allt. I torsdags på förmiddagen ringde syster A från Östra och sa att min läkare hade sagt att det inte blir nån mer Imurel för min del. Utan han har skrivit mig som överkänslig mot den medicinen tydligen. Det är skönt för då slipper jag ta den mer:) Jobbigt nog så sa syster A att jag var tvungen att komma in till Östra och lämna ett blodprov + att jag skulle få information om en ny medicin som jag skulle börja med. Om jag förstod det rätt om blodprovet så var det nån specialanalys på om jag var allergisk mot Imurelen? Eller äh jag vet inte riktigt, det har varit så snurrigt med allt på senaste tiden. Men i alla fall så var det bara att först åka till skolan och göra ett snittbloms-prov. Fick 80 av 80 poäng, vilket var väldigt bra. Då vet lärarna att man är ambitiös och vill göra nåt vettigt av det hela fast jag missat lite nu;) Sen bar det av till Göteborg. Det var längesen jag var i stan. Men det var underbart vårväder och jag som varit hemma själv i nån vecka var jätteglad att se folk, så jag som brukar bli superstressad av tempot i stan gick runt lugn som en filbunke och njöt:) Väl på Östra så slapp jag betala vilket gladde mig, och så fick jag schemat till min nya medicin jag ska börja med istället för Imurelen. Efter tre försök och ett byte av sköterska så fick dom ur mig lite blod. Haha xD Jag är svårstucken och sitter typ och hånflinar åt dom när dom inte får nåt. Särskilt när dom har lite snobbig attityd som den första sköterskan hade. Tyckte det var kul att det fick komma dit en annan istället;P Man får ju försöka ha lite skojj på sjukhus..^^ Efter att dom använt mig som nåldyna så åkte jag hem till Stenungsund igen. På fredagen ringde syster A igen för att ge mig mer information och klartecken till att börja med den nya medicinen. Puri-nethol heter den. Nån som tar den eller har haft den? Erfarenheter? Det är i alla fall också en cytostatika-medicin som ska ätas i förebyggande syfte. Enligt dom på Östra så är det stor chans att man tål den här om man inte tål Imurel. Så jag får väl hoppas på att jag mår bättre av den här medicinen och klarar av att ta den. Jag tog den första tabletten idag så nu är det bara att se hur det går. Igår kväll var jag och F till hans vänner i Göteborg och åt mat och umgicks. Dom hade ett spel som heter Band Hero, och herrejösses vad kul det var!:D Nån gång när jag har mycket pengar ska jag köpa ett sånt!! Då kommer jag aldrig ha tråkigt när jag är hemma;) Kvällen var i alla fall supertrevlig! Och jag behövde verkligen träffa lite folk efter nån veckas ensamhet. Nu känns det som att jag klarar några veckor till (inte i ensamhet alltså utan allmänt). Det stärker mig jättemycket att kunna vara hos folk jag inte känner så väl en kväll och bara umgås och ha kul. Som vem som helst liksom.. Nu ska jag hjälpa älsklingen att laga mat. Tacos blir det ikväll. Tacos, mys och melodifestivalen:)
Love K

Saknar hemma.

Jag saknar hemma. Inte hemma som i en liten etta i Stenungsund. Utan hemma som ett stort brunt timmerhus i Lima med mamma, pappa och vovvarna att gosa med. Det blir alltid värre med hemlängtan när jag inte mår bra. Då vill man hem och bli omhändertagen + att det är så mycket lättare att slappna av när man är där. Måste försöka ta mig upp nåt innan sommaren, annars går jag nog under.. Ser att mina tre senaste inlägg bestått av i princip samma sak. Klagomål över allt och desperation inför framtiden. Men det är väl så det är. Efter att ha bråkat med F i en timme idag om vad jag ska göra med skolan så bröt jag ihop och sa exakt vad jag kände, vilket fick F att fatta hur det egentligen står till, och så var grälet som bortblåst. Borde nog bryta ihop oftare;) Nej, jag har suttit här hemma och grubblat mig gråhårig på vad som ska hända med skolan osv nu när jag mår dåligt igen. Jag ploppar ur mig den ena lösningen efter den andra, men F tycker att jag ska strunta i medicinen totalt nu och koncentrera mig på skolan istället. Vilket gör mig jättearg för jag kan ju inte bara strunta i det. Jag kan inte bara strunta i min sjukdom. Efter att ha börjat med en kortisonkur och mått riktigt dåligt i två veckor, för att testa medicinen, så tänker jag inte ge upp nu. Då vore ju allt i onödan. Det kommer aldrig komma en dag då jag kan säga att jag har tid att prova en medicin. Det finns inga tider för sånt. Jag lever här och nu. Och medicinen prövas här och nu. Jag kan inte vänta med min sjukdom för den ligger där hela tiden! Det finns inget som heter vänta i sjukdomsvärlden. Om jag fick välja skulle jag aldrig nånsin mer stoppa i mig en endaste imurel till, för jag har mått så kolossalt fruktansvärt jättedåligt av dom. Men det här kanske är en möjlighet. En möjlighet att i slutändan må bättre och få färre skov än vad som annars eventuellt ligger framför mig. Jag vet ju inte om jag inte försöker. Och ju fler mediciner jag "passerar", desto färre finns det ju kvar.. Syster A från Östra ringde i förmiddags och sa att proverna äntligen hittats och att det såg bra ut. Men hon förhörde mig grundligt på olika symtom vid olika skeden av upptrappningen osv. Och hon ska prata med doktor A idag och så ska dom bestämma hur vi ska göra nu. Syster A pratade om att eventuellt avvakta ett tag med medicinen och så försöka trappa upp den igen lite senare. Vilket jag inte var så förtjust i med dels rädsla för att behöva äta mer kortison då. Och om inte annat för att jag inte har tid. Jag har faktiskt inte tid att må så dåligt hur som helst. Jag har praktik i tre veckor snart och ser det som mitt hopp att ta ikapp det jag missat nu i två veckor, och eventuellt skjuta upp praktiken till senare. Det är det jag ser som mitt hopp. Fler dagar i själva utbildningen kan jag bara inte missa. Så jag hoppas att det blir nån bra kompromiss av det här i slutändan. Jag får se vad hon säger idag. Och imorgon ska jag till skolan och prata med rektor, lärare och handledare och se vad dom säger. Idag är första gången på nån vecka som jag orkar vara uppe, vilket är väldigt skönt. Att i alla fall få känna sig lite grann som mig själv.. En liten gnista hopp har tänts idag på grund av bättre mående. Och jag hoppas att den här dagen får sluta med en gnista hopp också..
Love K

Frustrerad!

Jag känner mig så oerhört frustrerad. Gastrosköterskan från Östra ringde igen idag och sa att provsvaret jag väntar på inte kommit än. De på Läkarhuset här i Stenungsund där jag tog proverna säger att de har skickat iväg dom så jag hoppas verkligen att dom kommer till Östra imorgon. Annars måste jag ta om proverna och då får jag vänta i evigheter. Jag kan ju inte bara ligga här. Idag har det om möjligt känts lite bättre. Magkatarren och illamåendet är kvar men jag har inte riktigt lika ont i magen. Och med risk för att jag fått inflammation i bukspottkörteln så får jag alltså fortfarande inte ta nån mer Imurel. Utan min stackars kropp börjar väl sakta återhämta sig från den medicinen. Huvudet däremot förstår bättre. Sköterskan kan ju säga imorgon att proverna ser bra ut och att vi ska trappa upp med Imurelen igen. Vilket innebär många fler dagar med katastrofalt mående. Att låtsas att skolan inte finns funkade inte lika bra idag. De ringde nämligen och "efterlyste" mig vid lunchtid idag. Och det värsta är att jag vet ju inte vare sej ut eller in. Jag vet inte hur det kommer bli framöver och då är det svårt att planera osv. Det känns bara som att jag kan stoppa upp utbildningen i arslet igen för femtioelfte gången och gå och gömma mig nånstans.. Jag är så jävla splittrad.! Det känns som att valet är sjukdom eller utbildning. Och vad väljer man då? Går det ens att välja? En kombination är inte det lättaste.. Om dom ringer i morgon och säger att provsvaret inte kommit och att jag måste ta nya prover och vänta ytterligare ett antal dagar så går jag och lägger mig och kliver aldrig upp mer...
Love K

En sak i taget.

Efter att ha legat däckad i sängen till klockan ett så ringde jag till Östra och pratade en stund med en gastrosköterska där. Det vi kom fram till var att illamåendet och magkatarren och det är "normalt" såhär i början på behandlingen (vilket jag redan visste). Men tydligen så ska man absolut inte ha ont i magen på det sättet jag har, för då kan det ha blivit nåt fel med bukspottkörteln. Så idag och i morgon bitti så får jag inte ta nån Imurel. Mina provsvar från i torsdags hade nämligen inte kommit än utan det blir att avvakta tills sköterskan ringer i morgon på dagen när proverna kommit och säger hur det ligger till. Är det nåt fel så antar jag att jag får strunta i den här sortens medicinering, vilket på ett sätt inte vore helt fel;) Men om proverna är okej så skulle hon prata med doktor E och antingen får jag väl köra på som vanligt och stå ut ett tag till, eller också skulle jag öka på dosen i långsammare takt. Jag får helt enkelt vänta tills i morgon och höra vad dom säger då, jag blir ju inte klokare idag. Så jag gör samma sak med skolan. Jag låtsas att den inte finns idag. Och när jag fått besked från Östra i morgon så får jag ta ställning till skolan m.m. En sak i taget.
Love K

Orkar inte med det här längre..

Jag orkar inte med det här längre. Sitter just nu och diskuterar medicinering och biverkningar o.s.v. med C på msn. Blir inte så jättemycket klokare men det är skönt att ha nån att diskutera med. Idag har jag inte ens klivit upp. Har legat i sängen / soffan som ett lik och knappt orkat andas. Det tär på mig och jag vet inte hur jag ska stå ut. Känner mig så himla fjantig som aldrig kan äta nån medicin utan att må extremt dåligt. Läkaren sa att första veckorna/månaden kan bli tuff. Men att det sen inte ska vara några problem. När han sa det så tänkte jag att hur jobbigt det än blir så ska jag stå ut i några veckor i alla fall. För OM den här medicinen gör att jag mår bättre i längden så får det vara värt det, det är ju ändå meningen att jag ska äta den ett helt år till att börja med. Varför klagar jag då kan man undra? Jag var ju beredd på att må dåligt. Jo, mitt lilla problem är att jag försöker skaffa ett jävla liv, ta en jävla student och bli en jävla florist. Det är mitt problem. Men jag, mediciner, biverkningar, sjukdom, skola och framtiden går inte ihop på minsta lilla sätt. Jag skulle kunna kapitulera och lägga mig här hemma och må dåligt och invänta bättre tider och ge medicinen en ärlig chans. Men jag har inte tid!! Förra veckan var jag i skolan en dag av fem. Så nu ligger jag ordentligt efter med floristiken. Hade jag läst grekiska så hade det inte gjort nåt. För då hade jag kunnat plugga i boken hemma. Men när det är praktiskt i skolan varje dag så går det inte att ta igen hemma. Ju mer man kommer efter desto värre blir det.. Det som gör mig mest arg är att jag känner igen det här mönstret.. I morgon ska jag ringa Östra och fråga om dom har nåt tips eller råd och vad dom tycker jag ska göra. Så får jag se därifrån hur det blir med allt. Det är ingen ide att jag håller tummarna för att ja ska ta mig till skolan i morgon för dit kommer jag inte orka gå i alla fall det vet jag redan nu.. Orkar inte bli besviken längre..
Love K

Usch och fy.

Idag har det varit en jobbig dag. Har bara legat hemma och mått dåligt. Tyckte i förmiddags att det började kännas lite bättre men ack så fel jag hade. Det slog till på dagen istället. Har så himla dåligt samvete för att jag inte är i skolan, men jag vet ju om att det skulle aldrig gå i det här skicket.. Min prestation idag är att jag torkade disken och efter det var jag helt slut och totalt likblek, så det var bara att lägga sig igen. Det är helt sjukt så fort medicinerna förstör kroppen. Från att kunna träna hårt i en och en halv timme i sträck, till att inte ens orka torka disk.. I morgon har jag tänkt pallra mig till skolan för de andra har gjort ett prov som jag också vill få gjort + att jag såklart vill vara där och lära mig det alla andra lär sig. Men som det känns nu så finns det inga garantier utan jag får se hur det blir. Jag ska försöka i alla fall. Älsklingen ska vara i Göteborg hela helgen vilket ger mig grav ångest. Han åker i morgon och kommer hem sent på söndag kväll. Det finns inget värre än att vara ensam hemma en hel helg när jag mår såhär dåligt. Risken är stor att jag varken kommer äta, plugga eller sova. Bara ligga här och känna mig ensam och må skitdåligt. F är ju den som trots allt ser till att jag håller huvudet ovanför ytan<3 Min familj bor ju 50 mil bort också så dom kan inte direkt göra mig sällskap eller hjälpa mig. Usch och fy för ensamhet..
Love K

Hatar att vakna.

Här rullar livet på som en riktig berg och dal-bana. Igår gick jag upp jättetidigt och tog alla tabletterna + dom mot illamående (vilket funkade ganska bra). Så klockan åtta bar det av ner till kuratorn för ett litet samtal. Efter det åkte jag till skolan och var där hela dagen. Stolt över mig själv:) Fast jag kan erkänna att efter skolan var jag inte så lite trött heller. Men det var bara till att åka hem, äta lite mat och knata iväg på lägenhetsvisning. Lägenheten var okej men den kändes inte riktigt rätt. Så det blir ett nej till den och så ska jag anmäla oss på en annan istället som förhoppningsvis känns bättre. Jag bryr mig inte så mycket om hur det ser ut för jag fixar till det som jag vill ha det om det är så. Det är mer att jag tror att man måste gå på magkänsla när det gäller sånt här. Det är ju ändå där jag ska bo och trivas liksom:) Sen är det svårt med tanke på pengar också. Vi har ingen stor inkomst direkt så det är jättejobbigt att chansa på att det går runt i sommar när jag inte ens får studiebidrag, om jag inte får ett sommarjobb vill säga. På tal om det så har jag tänkt ringa arbetsförmedlingen idag och be om ett möte med nån eller så för att få hjälp och tips och råd. Annars kommer det aldrig bli nåt sommarjobb för mig. Jag klarar liksom inte av att skriva ett CV för det känns som att jag ljuger om jag inte skriver opålitlig nånstans, + att jag har inga meriter pga att jag varit/är sjuk. Så det kan ju vara värt ett försök i alla fall. På tal om gårdagen så gick jag hem till E efter lägenhetsvisningen. Vi gick en promenad i snöovädret, pluggade till snittbloms-provet och skrattade i allmänhet;) Klockan nio var jag hemma igen och var extremt slut kan jag lova. Särskilt eftersom det var ca tre decimeter snö att pulsa igenom. Ploga och skotta, vad är det liksom..? Hela dagen igår hade jag väldigt ont i magen men jag överlevde och var som sagt stolt över mig själv för att jag varit i skolan. I morse när jag vaknade så var det riktigt illa igen. Usch vad jag hatar att vakna och må så himla dåligt. Till min stora glädje så upptäckte jag att det var idag som jag ska gå upp till max-dos med Imurelen.. Där försvann mitt liv kändes det som. Det är hemskt att må så himla dåligt när man vaknar och veta att man nu ska pilla i sig två tabletter till. Men jag gjorde det i alla fall och nu ligger jag här i nån blandning av depression och koma ungefär:P Hamster-fejset dök förresten upp igår så nu är man rund och go igen också.. Känns lite surt att jag satt i sex timmar och lindade en cypress-krans i skolan igår, och så får jag ändå ingen användning av den idag. Men jag tror att vi skulle använda oss av den i morgon också så jag får hoppas att jag kan pallra mig iväg då:) Idag ska jag ner på vårdcentralen och ta prover är det meningen, får väl se hur det blir med det. F ska besikta sin bil idag och om den går igenom så kan han ju köra mig ner. Har ingen lust att åka buss ner och spy på nån.. Duscha är det dags att göra igen också, får väl ta min rosa lilla pall och slå dank i badkaret;P Men nu ska jag gå och lägga mig igen för jag vill inte vara vaken när det är såhär..
Love K

Fortfarande lite i chock.

Åh vad jag verkligen inte orkar med det här. Igår dubblade jag Imurel-dosen och fy vad dåligt jag mår. Jag vet inte om det är det det beror på, jag orkar inte ens spekulera i vad som beror på vad. Jag bara ligger här och mår skitdåligt. Igår kväll tittade vi på Sommaren med Göran. En ganska rolig film, men den hade nog varit roligare om jag varit lite piggare. Och när vi sen skulle gå och lägga oss hade jag så äckligt ont i magen och värsta febertoppen. Jag var så varm så att F inte ville ligga mot mig för att jag brändes!? Och det har då aldrig hänt förut. Under själva natten har jag svettats som en jagvetintevad och då var ändå fönstret redan öppet. Och tydligen så har jag varit upp och öppnat det ännu mer så jag lider med stackars F som antagligen knappt kunde kliva ur sängen i morse pga att jag sabbat hans leder.. Och i morse så vaknade jag av att jag nästan kliat hål på högerarmen.! Vet inte om det är eksem eller vad det är men kliar gör det i alla fall. Jag är allmänt dålig och jobbig i magen och spyorna sitter i halsen på mig. Jag har verkligen fått magkatarr av värsta sort nu. Och jag vet att läkaren sa att det kan bli jobbigt de första veckorna. Men jag brukar ändå kunna leva igenom det mesta eller trycka undan det. Jag är ju nästan expert på det. Men detta rår jag verkligen inte över. Som ni säkert förstår vid det här laget så har jag inte varit i skolan idag, och det grämer mig nåt fruktansvärt. Men jag har tänkt ut en strategi nu. Att när jag ökar dosen medicin så mår jag ju mycket sämre och vet inte hur jag kommer reagera. Men idag vet jag ju hur jag mår med den här dosen. Så i morgon bitti när jag kliver upp så tar jag medicin mot illamående på en gång, och så klarar jag förhoppningsvis av att vara i skolan hela dagen för att jag vet innan hur jobbigt det kommer bli. Därför räknar jag med en till missad skoldag då jag höjer dosen ytterligare en gång. För att kunna anpassa mig till det måendet. Nu svamlar jag nog bara men jag hoppas att nån kanske förstod tänket. Idag är mitt mål att duscha. Vilket jag nog inte kommer klara av själv just nu iaf. Utan älsklingen får väl assistera när han kommer hem.. Suck vad jag hatar att känna mig så hjälplös.. Jag är nog fortfarande lite i chock. För det gick så fort alltihopa. Från att känna mig helt okej till att vara helt förstörd av mediciner. Om några veckor ska allt vara som vanligt igen men det hjälper inte så mycket just nu.. Nej, nu ska jag ta min värkande, smärtande och klagande kropp och gå och lägga mig igen. Vem vet, kanske mår man bättre när man vaknar..
Love K