Sista september.

Jaha nu är det den sista september. Tiden går läskigt fort.. Idag har jag varit i skolan och sen bar det av till Göteborg med min vän E, så vi var där en sväng och så åkte vi tillbaka. Väl hemma så gjorde jag och älsklingen en jättegod sallad till middag och så har vi kollat på Idol och Grey´s Anatomy. Om en stund blir det sängen och imorrn står det skola och dragkamp på schemat. Har varit förkyld jättelänge nu så får ta det lite lugnt imorrn på dragkampen men det ska bli kul att vara med igen. Sammanfattningen av den här månaden är väl skola, lite träning, förkylning, kompisproblem och allmän deppighet. Är väldigt spänd och nervös inför mitt läkarbesök om en vecka.. Eftersom att min förra cp-läkare "tror" att jag har ev. tre kroniska sjukdomar så ska det bli intressant men jobbigt att höra vad den nya läkaren har att säga. Förhoppningsvis något vettigare. Om nån bara visste hur det är att ständigt gå runt med denna ovisshet. Den håller på och tär sönder mej nu. Jag har aldrig mått så dåligt över allting eller varit så trött på allt. Att inte veta, att inte orka med längre. Så många gånger har min tillvaro rasat pga sjukdom och jag har fått ta nya tag och kämpa på och börja om. Men det går inte nu. Jag orkar inte längre. Så antagligen så kommer jag bryta ihop hos läkaren och störtböla och inte kunna säga nånting. Men bättre det än att sitta där och spela allan som jag brukar göra hos läkaren..

Love K

Hittade.

Nu är jag hemma igen och allt gick fint. För er som inte hängt med så kan jag meddela att jag skulle till Östra Sjukhuset i Göteborg idag och ta prover. Inte så big deal tänker ni kanske, men är man från ett pyttelitet ställe mitt i skogen så är det en ganska big deal. Men som sagt så gick allt bra:) Jag hittade rätt spårvagn, hittade rätt avdelning på sjukhuset fast dom byggde om och så hittade jag hem igen. Super;) Och dom var skitsmidiga på provtagningen, det blev ett stick i armen och fyra rör fyllda på 30 sekunder typ. Det var inte dåligt för mej som brukar vara väldigt svårstucken. Dyrt blev det däremot. Att åka från Stenungsund till Östra och så hem igen, för att ta blodprov (!?!) blev 150 kr i resekostnader, och då ska tilläggas att jag hade busskort på vägen hem (det är ett sånt som bara gäller efter kl fyra så ja kunde inte använda det på vägen dit). Menmen, det är smällar man får ta antar jag. Nu ska jag bara ta det lugnt och äta litegrann. Det värker i hela kroppen och fastän det inte är en så värst lång resa att åka till Gbg och tillbaka så tar det ändå mycket energi.. Så nu blir det vila inför morgondagen då jag ska till skolan igen. Blää..!
Love K

Samla kraft?

Vid det här laget borde jag ha varit i Stenungsund men så är inte fallet. Vi skulle åkt ner igen i onsdags men vare sej jag eller F hade nån lust så vi åker på söndag istället:) Det är så skönt att vara här uppe. Här är det höst så träden är gula och tappar massor med löv. På nätterna är det några minusgrader så luften är så underbar att andas in, alldeles klar och frisk. Inte fuktig så som den kan vara på västkusten. Att träffa familjen är också skönt. Det är så mysigt att kunna gosa med hundarna, få god mat, slippa diska och bara umgås. På morgnarna sover vi länge och går en promenad och på kvällen är det middag och idol på tv;n. Jag tror det är så dagarna här har sett ut;) Men jag får inte glömma trevligt sällskap med goda vänner som hälsat på också. Men jag måste säga att det skönaste med att komma upp hit är att man får ett annat sätt att se på saker. När man får lite distans till grejjer så blir man lite klokare.. Just när det gäller relationer till vänner och så iaf. Idag fick jag ett brev upp hit med svaren på proverna jag tog förra onsdagen, och alla var inom normalgränserna. Jag fick liksom alla prover och svaren och så på pappret vilket var bra, då kan jag ta med det till min nya läkare på Östra den sjunde när jag ska dit. Vissa prover ligger precis på gränsen till att vara normala så lite fundersam blir jag ju. Menmen, jag är inte direkt förvånad. Det är inte många gånger blodprov visar nåt på mej överhuvudtaget fast jag är sjuk. Verkligheten blir så påtaglig bara, om alla värdena nu är normala varför går jag då upp i vikt hela tiden? Jag orkar inte med det mer. Om det är kortisonet det beror på så kommer jag skippa det framöver. Då får dom hitta nån annan medicin åt mej. Vad är det för vits att äta bra och träna om vågen ändå pekar uppåt hela tiden? Fortsätter det uppåt nu när jag redan ligger ca 10 kilo + så kommer jag bli gravt deprimerad och ge upp hoppet. Blir min framtid tio kilos viktökning varje skov så dör jag hellre. Det är så jobbigt att känna sej så svullen och tung och konditionen har blivit mycket sämre. Och allt detta handlar inte om att jag måste vara smal, bara så ni vet, jag har aldrig varit det man kallar smal. Men jag vill vara och se hälsosam ut. DET är viktigt för mej. Jag orkar inte både vara sjuk och SE sjuk ut. Nej usch vad jag hatar det här. Jag ber att min nya läkare ska ha nån bra förklaring och lösning på det hela. En sak jag undrar mycket över är hur mycket man ska behöva stå ut med? Hur mycket ni andra står ut med? Som mitt liv sett ut de senaste åren så har jag blivit dålig (fått ett skov) i januari/februari. Och så brukar en hög dos kortison sättas in i mars ungefär som sedan trappas ner och pågår till juni/juli. Största delen av den tiden orkar jag nästan ingenting. Inte gå i skolan, inte umgås med folk, inte träna, ingenting helt enkelt. Och jag blir svag, musklerna försvinner, nu senast gick jag upp i vikt och biverkningarna från kortisonet är inte kul. Sen i augusti försvinner hamsterkinderna och jag börjar bli mej själv igen. Skolan börjar, jag träffar kompisar, jag drar igång med träning igen och mår hyffsat. Men aldrig bra. Huvudsaken är att jag orkar gå i skolan liksom. Så fortsätter det till jul och om jag har tur ett tag till. Sen i januari/februari drar det igång igen och ett nytt skov kommer. Allt jag kämpat för i skolan går åt helvette, träningen går åt helvette och mitt sociala liv går åt helvette. Efter massa kortison och andra mediciner blir det augusti igen och jag börjar om med allt. Men hur många gånger ska man orka börja om? Det verkar som att mina skov följer ett mönster, vilket är psykiskt påfrestande. Det är inte lätt att kämpa om man anar att det ändå skiter sej efter jul. Hur ska man samla kraft? Januari/februari till juli är jag jättedålig. Juli/augusti till januari ungefär så mår jag okej. Så ser det ut. Jag vill absolut inte klaga, det är fakta det här. Men ibland undrar jag vad det är för liv man lever..

Love K

Bättre sent än aldrig.

Klockan är alldeles för mycket och jag har inte packat alls. Det är så himla typiskt mej. Men jag fastnade i ett långt telefonsamtal med en god vän så tiden bara rann iväg. Men det gör inget att jag är uppe länge för då sover jag under resan imorrn vilket är ett stort plus. Jag ska nämligen åka upp till Lima imorgon. Jag har inte varit uppe i mitt hus hos min familj och våra hundar sen i början på maj och det känns kan jag lova. Jag har ingen energi eller ork till nånting och är väldigt deprimerad. Och om jag får gissa så är nog en ganska stor del saknad av familj och hundar. Så det ska bli så himla skönt att åka upp och få andas lite och bara vara. Släppa alla krav ett tag och bara andas klar fjäll-luft och slappna av. F ska med också, han står på en pall i hallen och rotar runt i garderoben på jakt efter mina vintersjalar men det ser ut som att jag nog får låna av mamma när vi kommer upp;) Klockan 06.15 bär det av och usch vad jag hatar att kliva upp tidigt. Men som sagt, ett åksjukepiller och sömnbrist gör bara susen för den nästan 11 timmar långa resan. Har laddat på massor med bra musik på mobiltelefonen så ja har nåt att lyssna på. Jag vet inte om jag kommer tillbringa så mycket tid vid datorn när vi kommer upp så jag kanske är lite frånvarande tills på onsdag då vi åker hem igen. Men det visar sej;) Åå just ja! Jag måste ju berätta en sak! Jag är en impuls-människa och i förrgår kom jag på att jag skulle ta hål i öronen. Så jag har tagit hål i öronen idag!!:D Haha. Jag vet att det kanske är lite sent att ta det när man är nästan 20 bast. Jag har inte varit rädd för att det ska göra ont och så för smärta är jag ju van vid.. I jämförelse med annat så var detta som en liten fjärt i rymden;) Men det blev superfint! Så nu undrar jag varför jag inte gjort det tidigare. Hehe;P Men som man brukar säga, bättre sent än aldrig!
Love K

Fet depression.

Jaha här sitter jag i lägenheten och stör mej på en stor fet fluga som surrar runt runt längs taket och flyger in i allt. Suck. Flyg ut samma väg som du kom liksom! Öhm ja.. Om man ska återgå till "normala" saker så kan ja säga att de blev ingen skola idag. Natten var jättejobbig, svettades som en idiot fast det var kallt i rummet och sov därför inte en blund. Och när jag vaknade hade jag ont i magen och huvudet bultar som vanligt. Fattar inte vad det beror på. Huvudvärken alltså. F sa igår att det kanske är min syn som ändrats så det kanske är värt att kolla upp det. Jag har gratis synundersökning ett tag framöver tydligen så jag kanske får gå ner och fixa en tid. Det är bättre att linserna/glasögonen är som dom ska än att jag ska äta en panodilask i veckan, kan inte vara så hälsosamt.. Så det är ju helt klart värt ett försök. Med tanke på mitt senaste inte allt för glada inlägg så kan jag säga att jag är ju absolut inte självmordsbenägen ifall nån undrar. Bara allmänt olycklig och trött på allt. Jag tror det är mycket min viktuppgång som orsakar den här depressionen. Det kanske låter fåfängt men jag ska försöka förklara. Förut när jag mått dåligt så har jag klätt mej i kläder som är fina och som jag trivs i, sminkat mej nästan varje dag och fixat håret och så. Då har jag inte sett sjuk ut eller känt mej särskilt sjuk heller, utan jag har ändå gillat mej själv när jag kollat mej i spegeln. Men nu när jag väger alldeles för mycket så vantrivs jag så fruktansvärt mycket med mej själv. Förut tyckte jag iaf om "utsidan". Men nu är inget bra. Jag hatar både insidan och utsidan. Och jag kan verkligen tänka mej att det låter fåfängt, speciellt om man inte är sjuk och har en insida som fungerar som den ska. Jag tror iaf att om man är sjuk så mår man bättre om man känner sej fin på utsidan. Det värsta är att jag vet inte hur jag ska klara av det här. Jag kan inte köpa nya kläder för det har jag inte råd med. Och nu har vikten ökat så mycket så jag känner mej inte fin i nått iaf. Visst kan jag sminka mej men det är inte heller lika roligt eftersom att jag ändå ser en helt annan människa i spegeln som jag inte alls tycker om. Igår kväll var en kompis till mej som är frisör här och klippte både mej och F, och jag måste säga att vi båda är snyggare än vanligt nu på huvudet iaf;) F fick en skitsnygg kortare frisyr där han kan ställa upp håret på huvudet, och på mej klipptes topparna av och så förändrades mitt allmänt utväxta hår med en snedlugg som jag är supernöjd med:) Så idag är jag för första gången på flera månader nöjd med nånting. Men det går över så fort jag ska utanför lägenheten och måste sätta på mej kläder som är för små.. Hemma springer jag runt i trosor och t-shirt för det passar. Men så fort jag ska nånstans kommer ångesten och paniken tillbaka.. Usch jag tycker det är så himla hemskt.. Nu måste jag föressten fråga en sak! För det är några stycken som kommenterat inläggen om min viktuppgång och skrivit att dom också gått upp mycket av kortison.
Så nu undrar jag två saker:
1. Det är snart tre månader sen som jag slutade med kortisonet och ändå fortsätter vikten stiga, har ni varit med om det för det känns inte normalt att vikten fortsätter klättra uppåt när det är tre månader sen jag slutade käka helvettes-pillrena?
2. Hur har ni lyckats bli av med vikten (om ni har lyckats med det..)? Min läkare sa att det skulle "rasa av" av sej självt men så verkar det absolut inte vara...
Jag hoppas att nån med kortisonerfarenhet svarar för jag mår verkligen dåligt av detta..
Nu ska jag diska och fixa iordning tills F kommer hem från jobbet. Då ska jag tjata mej till en promenad och så blir det gymmet eller yoga ikväll!
Love K

Fem hemska ord.

Jag är så trött och less på allt. Jag orkar inge mer. Jag mår skit varje dag men jag kämpar på och försöker klara skolan, vara glad och social mot mina vänner och träna. Men vad får jag tillbaka? Jo inget. Jag mår dåligt varenda jävla dag och det blir bara sämre för varje dag som går. Ingen människa vill ha ont och må dåligt varje dag! Jag kan inte äta det jag vill, inte göra saker som alla andra ser som en självklarhet och inte ens mens har jag som fungerar. Och jag äter mediciner varje dag som jag mår dåligt av för en sjukdom som ingen ens vet om jag har. Ingen vet nånting om mej. Läkarna bara gissar och antar olika saker. Dax att göra en ordentlig utredning nån gång kanske efter flera års helvete..?! Inatt drömde jag att jag drunknade. Jag andades in vatten och det gjorde inte ont eller nånting. Jag hade inte panik eller var rädd. Jag bara fortsatte andas och sen kom som ett lugn över mej. En ro som jag aldrig nånsin känt. Jag kan fortfarande känna hur underbar den känslan var. Och idag satte jag ord på känslan jag haft inom mej ett tag nu, fem hemska ord som jag inte vill säga men som bara slank ur mej. Jag vill inte leva längre..

Detektivarbete.

Livet knatar på. Men någe vidare är det verkligen inte. Igår vaknade jag med magont, huvudvärk, illamående och allmän trötthet för typ femtielfte dagen i rad kändes det som. Och när jag vägde mej hade jag gått upp två kilo till på en vecka och ökat två centimeter i omkrets överallt. Nu ligger jag nio kilo över min normalvikt och väger därmed över 70 kilo för första gången i mitt liv. Inte en allt för rolig upplevelse. Och det bör tilläggas att det är två och en halv månad sen jag slutade med kortisonet. Så jag har dragit slutsatsen att det måste vara nåt fel på mej.! Okej om det vore så att jag åt pizza och godis hela dagarna, men det är ju inte så, + att jag kommit igång med promenader och träning så smått igen. Det är inte normalt att öka i vikt så mycket på så kort tid. Har fått en telefontid till min "husläkare" på vårdcentralen för att diskutera fallet på onsdag morgon, och jag kommer tjata mej till att dom ska ta alla ämnesomsättningsprover som finns m.m så att dom upptäcker vad f*n det är. Eftersom att jag varit med i "pratameddoktornochnämnaattmanmårilla-svängen" förut så åkte jag ner till ungdomsmottagningen på morgonen igår och gjorde ett gravtest (som inte visade nåt, har ju p-stav men jag brukar ju ha otur så det var bäst att försäkra sej) men det visade inget vilket jag redan var säker på. Men med mina besvär så skulle en läkare säga att jag var gravid och så skulle det bli diskussion om det men nu när det är kollat kan dom inte skylla på den saken. Fixat och klart! På tal om p-staven så funderar jag på om den kan vara boven i dramat litegrann. Har fått massa finnar (vilket innebär för mej typ sju stycken för jag har aldrig finnar förutom när jag äter kortison) och så åker humöret bergochdalbana, känner inte igen mej själv ibland. Men jag var på mvc i onsdags pga av att jag haft mellanblödningar varje dag (i ett och ett halvt år nu..) och fick då primolut-nor, tabletter som man korrigerar mensen med så att den kommer regelbundet. Men då blir det ju liksom dubbel dos hormoner vilket inte känns så nice.. Så efter att ha sovit på saken så tror jag att jag ska ta ut staven och vara hormonfri ett tag istället. Kommer dö av mensvärk bara.. Suck.. Sen har vi ju asacolen också. Som mamma gissade är orsaken till min ständiga huvudvärk + att den kan påverka magen m.m.. Har ätit maxdos sen i april eller nåt sånt och jag har fått sluta med den förut pga biverkningar. Så jag trappade ner dosen igår tills jag ska till min nya läkare på Östra i Gbg den 7 oktober. Får se vad han/hon säger om min situation, ska bli intressant;) Och som om inte allt detta räckte så finns det en grejj till; maten. Jag har de senaste åren ätit mjölkproteinfritt, alltså nada mjölk. Men i nån månad nu har jag ätit laktosfritt, vilket innebär lite mjölk. Och jag tror inte att jag tål det. Visst, jag är inte svullen i magen så mycket, men jag har ont och mår illa hela tiden vilket jag inte tror att jag gjorde innan på samma sätt. Så nu blir det till att gå tillbaka till mjölkproteinfritt, men det gör inte så mycket, det enda är att jag kommer sakna vispgrädden + att det är betydligt dyrare. Så som ni märker så är det nästan ett heltidsjobb att vara sin egen detektiv. Vad har vi fått ihop här nu liksom?

Symtom och möjlig orsak:

Viktuppgång: trodde först kortison, men nu eftersom att vikten fortsätter öka massor så vet ej, talar med läkare på onsdag.

Magont: UC, IBS, Mjölkallergi?, Asacol

Illamående: IBS, Mjölkallergi?, P-stav, Asacol

Huvudvärk: Asacol, P-stav´

Trötthet: UC, IBS, Mjölkallergi?, Asacol

Acne och humörsvängningar: P-stav, Viktuppgång? Sen lägger jag även till Mjölkallergin här. Var inne på mjolkfri.com och läste om mjölkallergi och man kan ha väldigt många olika sorters symtom. Och några var humörsvängningar, lätt för att gråta, deppighet m.m. Allt stämde in så himla bra där. Hade jag aldrig tänkt på innan..

Så som ni ser så är det inte så himla enkelt att veta vad som beror på vad osv. pga av allt detta kaos så är inte psyket det bästa heller. Så deppighet och stress borde nog läggas till på varje grejj. Vet inte om nån annan har lika diffusa problem som jag men kan ju säga att det är allt annat än skojj..

Nu ska jag fortsätta plugga (sitter i datasalen i skolan nämligen).

Love K

Rast.

Sitter i skolan och har rast just nu. Igår var det en riktigt dålig dag. Mådde uselt hela dagen med magont och huvudvärk, så det blev inget av med vare sej skola eller dragkamp. Tråkigt =( Jag bara sov, vilade och var grinig och ledsen.. Idag däremot är magen fortfarande smärtsam men jag pallrade mej iväg till skolan imorse och har räknat matte hela förmiddagen. Booring! Snart ska jag göra engelskaprov och sen är jag klar för dagen. Då blir det till att åka hem och byta om och käka lite mellis och sen bär det av in till Göteborg med en kompis. Jag ska uträtta några ärenden, får väl se hur de går. Oftast är det ju så att när man har tänkt att man ska ha nånting så finns det inte..;P Imorrn ska jag till skolan, så på förmiddagen blir det plugg. Efter lunchen skulle det komma nån tant med studentmössor och sånt som vi ska prova och kolla på och så. Sen ska jag åka ner till Fröja (mödravårdsgrejjsimojjset) och träffa min gynekolog. Nu är jag nämligen rejält trött på min p-stav som har gett mej ständig mens i ett och ett halv år, så den ska bort.! Vet inte om det blir av imorrn för jag vill inte ta ut den förräns jag vet vad jag ska ersätta den med. Så det är väl det som ska diskuteras. Antar att det enda alternativet är hormonspiral, men får se hur det blir. Och på kvällen är det dragkamp och då hoppas jag verkligen att jag är så pigg så att jag vara med och träna!:) Nu måste jag kila.!

Love K

Liten uppdatering.

Det var ett tag sen jag skrev här så nu är det på tiden tycker jag:) De senaste dagarna har innehållit skola, träning, en myskväll med tjejkompisar och en film/pokerkväll med F och två av hans killkompisar. Hur trevligt som helst. Har känt mej så himla ensam på senaste tiden men nu har sällskapsnivån höjts litegrann;) Idag sov jag till tio, såg på tv en stund, käkade mat, sov middag bara för att F gjorde det för då la jag mej bredvid för att gosa och somnade till (vilket inte är så vanligt annars om jag inte är dålig), gått en promenad på två timmar, handlat frukt och käkat fruktsallad. Hade tänkt göra några grejjer idag som inte hanns med, men det dör ingen av. Då har jag nåt att pyssla med i veckan. Fast det blir nog fullt upp misstänker jag. Imorgon är det först skola hela dagen och sen blir det till att pallra sej hem och äta mat och byta om. Sen ska F och jag ner till Sundahallen och kolla upp vad dom har för gym där. Det är på tiden att vi skaffar oss ett varsitt kort nu och börjar styrketräna. Ska bli så himla skönt! Sen får F pipa hem för jag ska träna dragkamp, längtar jättemycket. Det blir roligare och roligare för varje gång jag är där:) Nu ska jag ta och pallra mej in i duschen innan det är läggdags. Jag hoppas ni haft en bra helg!
Love K

Vet inte..

Idag är det en månad sen som jag skaffade den här bloggen istället för att skriva i min gamla. Jag gjorde det för att få en nystart. Men jag vette faan hur denna nystarten har gått alltså. Jag har varit så himla deppig nu i nån vecka, det är längesen det var såhär. Om tårarna inte rinner utmed kinderna så tränger dom på bakom ögonen hela tiden. Jag vet seriöst inte vad det är med mej.. Det känns som att jag vill så mycket men inget blir gjort. Jag bara gråter och gråter, och det är inte likt mej. Jag brukar ha max ett psykbryt i månaden då jag är ledsen, oftast över att jag är sjuk. Men annars brukar det vara lugnt. Jag är ju liksom ändå ganska glad av mej. Men fastän jag har en underbar pojkvän och en underbar familj (som iof bor 50 mil ifrån mej), så känner jag mej ensammast på hela jorden.. Jag vet inte vad jag ska ta mej till..