Idag är det en månad sen som jag skaffade den här bloggen istället för att skriva i min gamla. Jag gjorde det för att få en nystart. Men jag vette faan hur denna nystarten har gått alltså. Jag har varit så himla deppig nu i nån vecka, det är längesen det var såhär. Om tårarna inte rinner utmed kinderna så tränger dom på bakom ögonen hela tiden. Jag vet seriöst inte vad det är med mej.. Det känns som att jag vill så mycket men inget blir gjort. Jag bara gråter och gråter, och det är inte likt mej. Jag brukar ha max ett psykbryt i månaden då jag är ledsen, oftast över att jag är sjuk. Men annars brukar det vara lugnt. Jag är ju liksom ändå ganska glad av mej. Men fastän jag har en underbar pojkvän och en underbar familj (som iof bor 50 mil ifrån mej), så känner jag mej ensammast på hela jorden.. Jag vet inte vad jag ska ta mej till..
Hej min Vän!
SvaraRaderajag läser och följer dej Kersti !Det är inte alltid man vet eller förstår varför man inte orkar och känner sej så nere. För dej är det ju inte så konstigt om bubblan spricker när man aldrig får känna sej riktigt frisk.Att alltid tänka på vad man äter vad man gör.om jag ska eller inte ska. Att alltid tänka ska jag våga åka iväg på fest eller på stan och gå i affärer, åhhh om jag inte hittar en toa.Dina tankar är ju alltid(kan jag tänka)vad ska de tycka om mej,tänk om de tror att jag simulerar för så där illa kan det ju inte vara ,tänk om de inte förstår ,du måste ju alltid vara på din vakt och det resulterar ju i att det spricker en dag. Vi som inte har det här elendet kan aldrig sätta sej in i vilket helvete det är. Du måst lära dej (lätt för mej att säga)att inte bry sej om vad andra tycker och visa när det är åt hel.....Jag vet att det är lätt att inte visa något utåt, det liksom blir bara ett spel för en själv att alltid vara den där glada personen och innerst inne är det kaos inombords.Du har gjort och gör så många framsteg i ditt liv försök att tänka på det när det är som djävligast.Skickar en stor kram Plupp