Samla kraft?

Vid det här laget borde jag ha varit i Stenungsund men så är inte fallet. Vi skulle åkt ner igen i onsdags men vare sej jag eller F hade nån lust så vi åker på söndag istället:) Det är så skönt att vara här uppe. Här är det höst så träden är gula och tappar massor med löv. På nätterna är det några minusgrader så luften är så underbar att andas in, alldeles klar och frisk. Inte fuktig så som den kan vara på västkusten. Att träffa familjen är också skönt. Det är så mysigt att kunna gosa med hundarna, få god mat, slippa diska och bara umgås. På morgnarna sover vi länge och går en promenad och på kvällen är det middag och idol på tv;n. Jag tror det är så dagarna här har sett ut;) Men jag får inte glömma trevligt sällskap med goda vänner som hälsat på också. Men jag måste säga att det skönaste med att komma upp hit är att man får ett annat sätt att se på saker. När man får lite distans till grejjer så blir man lite klokare.. Just när det gäller relationer till vänner och så iaf. Idag fick jag ett brev upp hit med svaren på proverna jag tog förra onsdagen, och alla var inom normalgränserna. Jag fick liksom alla prover och svaren och så på pappret vilket var bra, då kan jag ta med det till min nya läkare på Östra den sjunde när jag ska dit. Vissa prover ligger precis på gränsen till att vara normala så lite fundersam blir jag ju. Menmen, jag är inte direkt förvånad. Det är inte många gånger blodprov visar nåt på mej överhuvudtaget fast jag är sjuk. Verkligheten blir så påtaglig bara, om alla värdena nu är normala varför går jag då upp i vikt hela tiden? Jag orkar inte med det mer. Om det är kortisonet det beror på så kommer jag skippa det framöver. Då får dom hitta nån annan medicin åt mej. Vad är det för vits att äta bra och träna om vågen ändå pekar uppåt hela tiden? Fortsätter det uppåt nu när jag redan ligger ca 10 kilo + så kommer jag bli gravt deprimerad och ge upp hoppet. Blir min framtid tio kilos viktökning varje skov så dör jag hellre. Det är så jobbigt att känna sej så svullen och tung och konditionen har blivit mycket sämre. Och allt detta handlar inte om att jag måste vara smal, bara så ni vet, jag har aldrig varit det man kallar smal. Men jag vill vara och se hälsosam ut. DET är viktigt för mej. Jag orkar inte både vara sjuk och SE sjuk ut. Nej usch vad jag hatar det här. Jag ber att min nya läkare ska ha nån bra förklaring och lösning på det hela. En sak jag undrar mycket över är hur mycket man ska behöva stå ut med? Hur mycket ni andra står ut med? Som mitt liv sett ut de senaste åren så har jag blivit dålig (fått ett skov) i januari/februari. Och så brukar en hög dos kortison sättas in i mars ungefär som sedan trappas ner och pågår till juni/juli. Största delen av den tiden orkar jag nästan ingenting. Inte gå i skolan, inte umgås med folk, inte träna, ingenting helt enkelt. Och jag blir svag, musklerna försvinner, nu senast gick jag upp i vikt och biverkningarna från kortisonet är inte kul. Sen i augusti försvinner hamsterkinderna och jag börjar bli mej själv igen. Skolan börjar, jag träffar kompisar, jag drar igång med träning igen och mår hyffsat. Men aldrig bra. Huvudsaken är att jag orkar gå i skolan liksom. Så fortsätter det till jul och om jag har tur ett tag till. Sen i januari/februari drar det igång igen och ett nytt skov kommer. Allt jag kämpat för i skolan går åt helvette, träningen går åt helvette och mitt sociala liv går åt helvette. Efter massa kortison och andra mediciner blir det augusti igen och jag börjar om med allt. Men hur många gånger ska man orka börja om? Det verkar som att mina skov följer ett mönster, vilket är psykiskt påfrestande. Det är inte lätt att kämpa om man anar att det ändå skiter sej efter jul. Hur ska man samla kraft? Januari/februari till juli är jag jättedålig. Juli/augusti till januari ungefär så mår jag okej. Så ser det ut. Jag vill absolut inte klaga, det är fakta det här. Men ibland undrar jag vad det är för liv man lever..

Love K