Saknar hemma.

Jag saknar hemma. Inte hemma som i en liten etta i Stenungsund. Utan hemma som ett stort brunt timmerhus i Lima med mamma, pappa och vovvarna att gosa med. Det blir alltid värre med hemlängtan när jag inte mår bra. Då vill man hem och bli omhändertagen + att det är så mycket lättare att slappna av när man är där. Måste försöka ta mig upp nåt innan sommaren, annars går jag nog under.. Ser att mina tre senaste inlägg bestått av i princip samma sak. Klagomål över allt och desperation inför framtiden. Men det är väl så det är. Efter att ha bråkat med F i en timme idag om vad jag ska göra med skolan så bröt jag ihop och sa exakt vad jag kände, vilket fick F att fatta hur det egentligen står till, och så var grälet som bortblåst. Borde nog bryta ihop oftare;) Nej, jag har suttit här hemma och grubblat mig gråhårig på vad som ska hända med skolan osv nu när jag mår dåligt igen. Jag ploppar ur mig den ena lösningen efter den andra, men F tycker att jag ska strunta i medicinen totalt nu och koncentrera mig på skolan istället. Vilket gör mig jättearg för jag kan ju inte bara strunta i det. Jag kan inte bara strunta i min sjukdom. Efter att ha börjat med en kortisonkur och mått riktigt dåligt i två veckor, för att testa medicinen, så tänker jag inte ge upp nu. Då vore ju allt i onödan. Det kommer aldrig komma en dag då jag kan säga att jag har tid att prova en medicin. Det finns inga tider för sånt. Jag lever här och nu. Och medicinen prövas här och nu. Jag kan inte vänta med min sjukdom för den ligger där hela tiden! Det finns inget som heter vänta i sjukdomsvärlden. Om jag fick välja skulle jag aldrig nånsin mer stoppa i mig en endaste imurel till, för jag har mått så kolossalt fruktansvärt jättedåligt av dom. Men det här kanske är en möjlighet. En möjlighet att i slutändan må bättre och få färre skov än vad som annars eventuellt ligger framför mig. Jag vet ju inte om jag inte försöker. Och ju fler mediciner jag "passerar", desto färre finns det ju kvar.. Syster A från Östra ringde i förmiddags och sa att proverna äntligen hittats och att det såg bra ut. Men hon förhörde mig grundligt på olika symtom vid olika skeden av upptrappningen osv. Och hon ska prata med doktor A idag och så ska dom bestämma hur vi ska göra nu. Syster A pratade om att eventuellt avvakta ett tag med medicinen och så försöka trappa upp den igen lite senare. Vilket jag inte var så förtjust i med dels rädsla för att behöva äta mer kortison då. Och om inte annat för att jag inte har tid. Jag har faktiskt inte tid att må så dåligt hur som helst. Jag har praktik i tre veckor snart och ser det som mitt hopp att ta ikapp det jag missat nu i två veckor, och eventuellt skjuta upp praktiken till senare. Det är det jag ser som mitt hopp. Fler dagar i själva utbildningen kan jag bara inte missa. Så jag hoppas att det blir nån bra kompromiss av det här i slutändan. Jag får se vad hon säger idag. Och imorgon ska jag till skolan och prata med rektor, lärare och handledare och se vad dom säger. Idag är första gången på nån vecka som jag orkar vara uppe, vilket är väldigt skönt. Att i alla fall få känna sig lite grann som mig själv.. En liten gnista hopp har tänts idag på grund av bättre mående. Och jag hoppas att den här dagen får sluta med en gnista hopp också..
Love K