Fortfarande lite i chock.

Åh vad jag verkligen inte orkar med det här. Igår dubblade jag Imurel-dosen och fy vad dåligt jag mår. Jag vet inte om det är det det beror på, jag orkar inte ens spekulera i vad som beror på vad. Jag bara ligger här och mår skitdåligt. Igår kväll tittade vi på Sommaren med Göran. En ganska rolig film, men den hade nog varit roligare om jag varit lite piggare. Och när vi sen skulle gå och lägga oss hade jag så äckligt ont i magen och värsta febertoppen. Jag var så varm så att F inte ville ligga mot mig för att jag brändes!? Och det har då aldrig hänt förut. Under själva natten har jag svettats som en jagvetintevad och då var ändå fönstret redan öppet. Och tydligen så har jag varit upp och öppnat det ännu mer så jag lider med stackars F som antagligen knappt kunde kliva ur sängen i morse pga att jag sabbat hans leder.. Och i morse så vaknade jag av att jag nästan kliat hål på högerarmen.! Vet inte om det är eksem eller vad det är men kliar gör det i alla fall. Jag är allmänt dålig och jobbig i magen och spyorna sitter i halsen på mig. Jag har verkligen fått magkatarr av värsta sort nu. Och jag vet att läkaren sa att det kan bli jobbigt de första veckorna. Men jag brukar ändå kunna leva igenom det mesta eller trycka undan det. Jag är ju nästan expert på det. Men detta rår jag verkligen inte över. Som ni säkert förstår vid det här laget så har jag inte varit i skolan idag, och det grämer mig nåt fruktansvärt. Men jag har tänkt ut en strategi nu. Att när jag ökar dosen medicin så mår jag ju mycket sämre och vet inte hur jag kommer reagera. Men idag vet jag ju hur jag mår med den här dosen. Så i morgon bitti när jag kliver upp så tar jag medicin mot illamående på en gång, och så klarar jag förhoppningsvis av att vara i skolan hela dagen för att jag vet innan hur jobbigt det kommer bli. Därför räknar jag med en till missad skoldag då jag höjer dosen ytterligare en gång. För att kunna anpassa mig till det måendet. Nu svamlar jag nog bara men jag hoppas att nån kanske förstod tänket. Idag är mitt mål att duscha. Vilket jag nog inte kommer klara av själv just nu iaf. Utan älsklingen får väl assistera när han kommer hem.. Suck vad jag hatar att känna mig så hjälplös.. Jag är nog fortfarande lite i chock. För det gick så fort alltihopa. Från att känna mig helt okej till att vara helt förstörd av mediciner. Om några veckor ska allt vara som vanligt igen men det hjälper inte så mycket just nu.. Nej, nu ska jag ta min värkande, smärtande och klagande kropp och gå och lägga mig igen. Vem vet, kanske mår man bättre när man vaknar..
Love K