Deppigt.

Deppigt är det enda ordet som beskriver största delen av mitt liv just nu. Jag vill träna. Det är en av de få sakerna jag verkligen vill. Jag älskar att gå långa promenader, att styrketräna och känna hur kroppen blir starkare, att yoga och känna lugnet infinna sig i kroppen och upptäcka hur mycket vigare man blir för varje gång, och jag ÄLSKAR att träna dragkamp. En underbart rolig och tuff sport som inte funnits i mitt liv så länge men som verkligen tagit mig i sitt grepp, och gemenskapen i klubben är hur go som helst. Men tydligen är det för mycket begärt för min egen del. Att må så pass bra att jag kan röra på mig. Jag sa att 2010 skulle bli mitt år, att inget i alla fall kunde bli sämre än 2009. Och det stämmer kanske än så länge och än är det inte kört. Men jag måste säga att året har börjat bra dåligt. Jag hade skov och helvettes-mediciner från januari till mars ungefär. Sen åkte jag på halsfluss två gånger på raken och åt penicillin i evigheter kändes det som, vilket min mage tog lite stryk av också. Strax därefter började ögonen krångla och det visade sig att jag fått pollenallergi. Men jag kunde ändå börja röra på mig och efter att ha promenerat långt och mycket hade jag fått upp riktigt bra kondition, och kände mig redo att börja dragkampen. Men vad hände då? Jo jag vaknade en morgon och kunde inte stötta foten i backen. En nerv var i kläm. Efter några dagar på kryckor och nån veckas väntan så fick jag mina skoinlägg i fredags, och nu visste jag att foten var okej och att NU kunde jag minsann börja dra igen. Så jag meddelade att jag skulle börja dragkampen igen den här veckan. Gud vad jag har längtat!! Men det gick inte vägen nu heller.. Natten till igår kunde jag knappt sova för att det rosslade i bröstet och jag hade svårt att andas. Jag trodde först att det var pollenallergin som satt sig i lungorna. Men jag insåg igår att det måste nog vara nåt mer än så.. Så jag gick till doktorn där det visade sig att sänkan var lite hög och att högra lungan rosslade när han lyssnade. Men han var förstående för han sa det att egentligen skulle han gett mig antibiotika på en gång, men med tanke på magen så avvaktar vi och håller tummarna för att det går över av sig självt. Och om jag känner minsta lilla tecken på att jag blir sämre ska jag åka in på en gång. Nu kanske ni undrar vad i helskotta det här kom ifrån rätt upp och ner. Men jag kan förklara så som läkaren gjorde. Att jag har ju fått pollenallergi, och för det har jag bara behandlat ögonen. Men antagligen så har jag varit väldigt irriterad i slemhinnorna näsan och lungorna också. Och är man det länge så blir det lättare att få bakterier och virus ner i lungorna. Så det är väl det jag har fått. Jag vet inte om han menade att jag kanske har lunginflammation, men ja. Jag bryr mig inte om vad det är, jag vill bara att det ska försvinna. Jag mår verkligen inte bra i alla fall. Jag är hur slak som helst och kallsvettas massor och har tungt att andas och nu har jag börjat hosta som en galning. Får se hur det utvecklar sig.. Jag vill avsluta det här muntra inlägget med att säga att jag HATAR min kropp!!!!! Mina tarmar förstör mitt liv! Det senaste året har jag typ utvecklat kattallergi, dammallergi OCH pollenallergi. Det är INTE normalt.. Är det konstigt att allt bara känns hopplöst ibland..?
Love K